Vrf känns det som att någon ska hämta våra yngsta för?? Jag gör allt för honom. Leker med honom, pratar med honom, matar honom m m men ändå känns de int som han e min :'(

Dessa känslor sliter mitt hjärta itu :'( Det gör så ont i mig att känna såhär å inte känna dedär riktiga mammakänslorna för honom :'(

Vad har jag gjort för fel för att känna såhär?? Är det något fel på mig för att jag känner såhär?

Mycke tankar å funderingar kring detta. Svårt att dela med sig om hur man verkligen känner å förklara för andra hur det känns inom en. Oftast ett leende på läpparna medans hjärtat slits i bitar av alla känslor :'(

Ge mig ro i själen å i hjärtat..
Jag begär inte mer än att kunna få känna mig som en mamma till mina pojkar.

Imorgon är de möte me kuratorn igen. Får se hur det går. Hoppas på det bästa å att man kanske mår lit bättre efter det..

Puss